Diabas kallas också för svart granit men
det är inte granit enligt geologiska klassifikationer. Bergarten
har bildats av magma från jordens inre, men den har inte stelnat
i stora magmakammare, utan i smala gångar på väg upp mot
markytan. Avsvalningen har varit snabb, vilket gjort att
diabasen har mindre mineralkorn än granit och syenit.
Den svarta färgen beror på att mineralkornen av plagioklas innehåller mängder av mycket små korn av järnmineral.
Diabas är ett hårt, styvt material med god motståndskraft mot kemikalier och yttre nötning. Det är tåligt mot korrosion, är inte magnetiskt och leder inte elektricitet. Diabas har låg vattenabsorption och värmeutvidgning.
Hårdhet 5,8 Mohs.
Diabasen förekommer allmänt i Sverige. I Västergötland kallas den diabas som finns på platåbergen lokalt för trapp. Några kända diasbasförekomster är Hälleforsgången och Svarta linjen med ett aktivt stenbrott i Hägghult.
Exempel på andra magmatiska bergarter är granit, porfyr och pimpsten.
Typiska användningsområden: Diabas används
primärt för monument, skulpturer och för dekoration av
byggnader. Empire State Building, US Marine Corps Memorial och
monumentet över Raoul Wallenberg utanför FN-huset har inslag av
diabas. Andra användningsområden är bänkskivor till kök
planskivor, vinklar, linjaler och till gravvårdar. Diabas har
också fått användning som makadamtillsats i asfalt och för
tillverkning av isoleringsmaterialet rockwool. Under
förhistorien tillverkades olika typer av stenyxor av diabas.
US Marine Corps Memorial med sockel i diabas från Östra Göinge.
